.. än kärlek??

Även om det ger en massa lycka, skratt och glädje... Så ger det samtidigt en massa sorg, tårar och ilska..

Men vem skulle kunna klara sig utan kärleken???

.. att jag saknar Nära nära och att jag just nu skulle vilja vara med honom.. Så skönt att kunna skriva vad jag vill utan att behöve känna mig begränsad..

Så om du hade varit här hade jag krypit in i din famn, somnat på din arm och hoppats att vakna av mjuka kyssar på morgonen..

Längtar och saknar..

Önskar som sagt du var här.. Men inte så länge kvar nu..

.. han är i skogen med en kompis och ligger i tält.. Förutom att dom skrattar så mycket att jag inte ens hör hälften av vad han säger så får han mig att skratta lika mycket..

För kompisen har varit smart och köpt sin sovsäck på Biltema vilket säger allt.. Sen var den för liten, den täckte iaf upp till midjan.. Sen hade dom en pinne mellan sig, vet inte om det var för att hålla upp tältet eller för att dom inte skulle hoppa på varandra.. Dom verkade väldigt kärvänliga mot varandra, men vem fan skulle inte vara det  skogen med massa farliga spindlar, skalbaggar och kottar *ryser* =)

Sen helt plötsligt hör jag hans kompis säga att han behöver skita, då brast det totalt för mig.. Skrattar fortfarande.. Herrejisses jag kan se dom där 2 dårarna leta upp ett träd att skita mot.. *asg*.. Kan inte ens skriva när jag tänker på det.. =)

Förstår att man som utomstående kanske inte förstår det roliga ;)

.. vän på msn och hon är så ledsen..

Vi har delat så många månader av hjärtesorg på varsitt håll.. Vi stöttar varandra, oftast har den ena en bättre dag än den andra..

Hoppas du förstår vännen att jag finns här att lyssna, ge råd och bara finnas.. Vill du ringa och gråta, skrika, skratta eller enbart prata så gör det.. Dra iväg ett mess när det känns bra, dåligt eller när du bara behöver..

Stor kram!!

med en massa tända ljus och tänker tillbaka på dom månader som gått det här året.. Hur mycket glädje jag haft, hur många timmar jag skrattat.. Men jag har även haft en sorg det här året som varit över alla sans och vett, jag har gråtit mer tårar under det här året än jag säkerligen gjort på 10 år tillsammans..

Jag kommer ihåg när det nya året ringde in i år som jag tillbringade med Bettan och Olga, hur jag sa att det här året ska bli det bästa, nu är det slut på massa jäkla tråkigheter.. Tänk om jag vetat då vad jag vet idag.. Tänk om jag hade förstått när jag träffade Andreas vilket helvete det skulle bli.. Jag har levt i helvetet med mitt ex som var våldsam men det här helvetet av sorg var värre..

Från att varit en glad och levnadsglad tjej så förvandlades jag till en levande vålnad.. Jag kommer ihåg hur många gånger jag skrev på bloggen nu är det fan nog, nu räcker det.. Nu tar jag tag i mitt eget liv, han ska inte få göra så här mer.. Men det tog 1, 3 eller 5 dagar så var jag tillbaka, i den där famnen hos mannen jag älskade.. Jag kunde inte säga nej, jag trodde inte jag kunde leva utan honom... Kommer ihåg känslan när han gick ifrån mig den där morgonen då vi bestämt första gången att bryta.. Gud vad jag grät, kommer ihåg att jag rasade ihop på golvet när han gick, har ingen aning om hur jag kom upp.. Kommer ihåg att vi sa nu hörs vi inget mer, men bara ett par timmar senare kommer ett mess.. Han undrade hur jag mådde för honom kändes allt meningslöst... Jag kommer ihåg att jag svarade jag andas men det är oxå allt.. Precis så kändes det då och flera månader framåt av ett jävla velande.. Jag som inte klarade säga nu räcker det , vi bryter på riktigt nu..

Sen kom brytningen av att han skulle sluta jobba i sthlm.. Det kändes bättre och bättre.. Sen träffar jag honom med fru och barn på grönan.. Jag kommer ihåg smärtan, sorgen och ilskan som välde upp i mig.. Hur ledsen jag var för att han ljugit, smärtan över att se honom med sin fru och ilskan över att det hände på min dotters födelsedag..

All den sorg som jag haft innan bara välde fram igen, och det som höll mig levande nu var tanken på Mettes bröllop som jag hjälpte till att ordna..

Med tiden så läker ju alla sår säger man och det gör det.. Men vägen tid har varit svår, med ambulansfärd efter en kollaps, tårar och ilska över hans fru som inte lämnat mig ifred..

Jag kommer ihåg nästan en månad efter att vi setts på grönan , var första dagen jag mådde riktigt bra, det var 4 dagar före bröllopet.. Dagen efter så kom brudgummens kompisar hem till mig och skulle bo här, den ena var Nära nära.. En kille som beskrevs som lika galen som mig... Mette var tvärsäker att vi skulle finna varandra, jag bara skrattade och sa jag är inte redo för det.. Det var jag inte heller men ja vi hamnade där iaf..

Sen jag träffade honom i mitten på Augusti har det varit skratt, galenskap och tårar.. Första tiden var hemsk, jag orkade knappt ha kontakt med honom eftersom jag inte litar på nån alls längre, förutom mina vänner förstås..

Någonstans har jag insett att det här är egentligen inte killen för mig.. Jag söker något helt annat.. Men jag kan inte låta bli.. Bara jag hör hans röst blir jag som gele, speciellt när han ringer och är gullig *s*...

Till och med nu rinner tårarna över tiden som varit.. Det gör ont fortfarande, inte för att Andreas betyder något.. Utan för allt jag gick igenom, hur mina barn fick se sin mamma sluta äta och sluta skratta.. Mina vänners oroliga blickar.. Stackars Mette som kom och knackade på dörren och blev helt blek av att se mig varje dag som en glåmig söndergråten vålnad...

Det som är värst är ändå den bristen på tillit som blivit tack vare det här.. Hur jag misstror folk..

Idag träffade jag en gammal klasskompis och hon frågade hur det går med Nära nära och jag sa, ja vi pratar och ska ses men mer än så är det nog egentligen inte.. Nä säger hon, du släpper väl inte in honom i hjärtat..

Jag svarar att jo det har jag gjort med honom, då tittar Bettan på mig säger ELLER HUR!!

Är det så ?? Att jag är så kall att man inte når fram till mig längre?? Usch för sådan vill jag inte vara.. Vill ju vara hon som skrattar och sprudlar av glädje.. Jag vet att jag inte är där riktigt än..

Men skrattar gör jag och mycket.. Speciellt med Bettan och Mette =)

Tack mina vänner för att ni finns och aldrig lämnar mig..

..till 2007, när det gäller resandet *s*

Jag och Bettan är världens goaste vänner och har varit i många år.. Under året 2007 hade vi många semestrar tillsammans, vi hade verkligen så himla härligt =)..

Först i januari så var vi på Lancarote under en vecka, eller Bettan var där 2 veckor med sin familj.. Sen i Februari åkte vi till Polen tillsammans med dåvarande respektive, jag hade gett mitt ex en resa i 35 års present.. (En otacksam skit).. Sen i mars åkte vi till Paris med min syster och en annan gemensam kompis, och tillbringade 3 dagar och hade skitskoj =).. Åt på strippklubb gjorde vi oxå utan att fatta det ha ha ha ha..

Sen åkte vi till öland tillsammans i juli med respektive familj, vecka 31 var vi på gotland (paris tjejerna).. I slutet på augusti åkte vi med respektive till Bulgarien..

Så ni kan ju förstå att vi umgås mycket =) Vi försöker resa så mycket som möjligt tillsammans nu med =)

Från polen lyckades ta 4 kort på hela semestern.. Eller rättare sagt kameran pajade *s*

Lancarote har jag inte ens ett kort ifrån konstigt nog..

Åh på den här gången ställde jag in datumet fel *s* Det här är iaf Paris mars 2007

öland 2007, min dotter som var en hejare på det där.. I foppatofflor *skakar på huvudet*

Visby tjejsemester, har sammanlagt 15 kort från den här resan *s* Undrar vad vi gjorde egentligen *s*

Den här skylten upptäckte jag och Bettan efter att vi hade hoppat i poolen utan att

duscha =).. Smart va!!

Nu längtar jag till nästa års semestrar, det finns planer och så finns det planer ;)

.. undrar både här och i den andra bloggen vad som egentligen hänt mellan mig och den här "vännen".. Vet ni det undrar jag oxå.. Jag har faktiskt ingen aning vad jag har gjort henne, visst vi hade ett gräl via mess.. Där jag fortfarande anser att jag har rätt i att få bli förbannad.. Men helt seriöst ett bråk och sen var det inte någon vänskap kvar..

Hon säger att det finns anledningar och jag ska få hela sanningen imorgon om hon nu inte är förkyld fortfarande, men är det så att hon ställer in ja då blir det nog inga flera chanser.. Det är väl nu eller aldrig.. Det är ju upp till var och en att bestämma hur viktigt något är..

Nu står jag absolut inte och faller med den här vänskapen, men däremot vill jag veta om hon ljugit hela tiden.. För i sådant fall har vi väl egentligen inte varit vänner från första början..

Ja vi får väl se imorgon..

dags att gå till Bettan och äta lite mat..

Hon brukar säga att jag är hennes adoptivdotter *s*, Inte konstigt med tanke på att jag händer där jämnt ;)