..säga att jag är kär & lycklig.. Att livet leker och att jag skrattar mest hela tiden..

Men det kan jag inte.. Det kommer jag inte kunna säga på mycket länge... Jag kan säga att jag är det ena men inte det andra...

.. att jag saknar Nära nära och att jag just nu skulle vilja vara med honom.. Så skönt att kunna skriva vad jag vill utan att behöve känna mig begränsad..

Så om du hade varit här hade jag krypit in i din famn, somnat på din arm och hoppats att vakna av mjuka kyssar på morgonen..

Längtar och saknar..

Önskar som sagt du var här.. Men inte så länge kvar nu..

med en massa tända ljus och tänker tillbaka på dom månader som gått det här året.. Hur mycket glädje jag haft, hur många timmar jag skrattat.. Men jag har även haft en sorg det här året som varit över alla sans och vett, jag har gråtit mer tårar under det här året än jag säkerligen gjort på 10 år tillsammans..

Jag kommer ihåg när det nya året ringde in i år som jag tillbringade med Bettan och Olga, hur jag sa att det här året ska bli det bästa, nu är det slut på massa jäkla tråkigheter.. Tänk om jag vetat då vad jag vet idag.. Tänk om jag hade förstått när jag träffade Andreas vilket helvete det skulle bli.. Jag har levt i helvetet med mitt ex som var våldsam men det här helvetet av sorg var värre..

Från att varit en glad och levnadsglad tjej så förvandlades jag till en levande vålnad.. Jag kommer ihåg hur många gånger jag skrev på bloggen nu är det fan nog, nu räcker det.. Nu tar jag tag i mitt eget liv, han ska inte få göra så här mer.. Men det tog 1, 3 eller 5 dagar så var jag tillbaka, i den där famnen hos mannen jag älskade.. Jag kunde inte säga nej, jag trodde inte jag kunde leva utan honom... Kommer ihåg känslan när han gick ifrån mig den där morgonen då vi bestämt första gången att bryta.. Gud vad jag grät, kommer ihåg att jag rasade ihop på golvet när han gick, har ingen aning om hur jag kom upp.. Kommer ihåg att vi sa nu hörs vi inget mer, men bara ett par timmar senare kommer ett mess.. Han undrade hur jag mådde för honom kändes allt meningslöst... Jag kommer ihåg att jag svarade jag andas men det är oxå allt.. Precis så kändes det då och flera månader framåt av ett jävla velande.. Jag som inte klarade säga nu räcker det , vi bryter på riktigt nu..

Sen kom brytningen av att han skulle sluta jobba i sthlm.. Det kändes bättre och bättre.. Sen träffar jag honom med fru och barn på grönan.. Jag kommer ihåg smärtan, sorgen och ilskan som välde upp i mig.. Hur ledsen jag var för att han ljugit, smärtan över att se honom med sin fru och ilskan över att det hände på min dotters födelsedag..

All den sorg som jag haft innan bara välde fram igen, och det som höll mig levande nu var tanken på Mettes bröllop som jag hjälpte till att ordna..

Med tiden så läker ju alla sår säger man och det gör det.. Men vägen tid har varit svår, med ambulansfärd efter en kollaps, tårar och ilska över hans fru som inte lämnat mig ifred..

Jag kommer ihåg nästan en månad efter att vi setts på grönan , var första dagen jag mådde riktigt bra, det var 4 dagar före bröllopet.. Dagen efter så kom brudgummens kompisar hem till mig och skulle bo här, den ena var Nära nära.. En kille som beskrevs som lika galen som mig... Mette var tvärsäker att vi skulle finna varandra, jag bara skrattade och sa jag är inte redo för det.. Det var jag inte heller men ja vi hamnade där iaf..

Sen jag träffade honom i mitten på Augusti har det varit skratt, galenskap och tårar.. Första tiden var hemsk, jag orkade knappt ha kontakt med honom eftersom jag inte litar på nån alls längre, förutom mina vänner förstås..

Någonstans har jag insett att det här är egentligen inte killen för mig.. Jag söker något helt annat.. Men jag kan inte låta bli.. Bara jag hör hans röst blir jag som gele, speciellt när han ringer och är gullig *s*...

Till och med nu rinner tårarna över tiden som varit.. Det gör ont fortfarande, inte för att Andreas betyder något.. Utan för allt jag gick igenom, hur mina barn fick se sin mamma sluta äta och sluta skratta.. Mina vänners oroliga blickar.. Stackars Mette som kom och knackade på dörren och blev helt blek av att se mig varje dag som en glåmig söndergråten vålnad...

Det som är värst är ändå den bristen på tillit som blivit tack vare det här.. Hur jag misstror folk..

Idag träffade jag en gammal klasskompis och hon frågade hur det går med Nära nära och jag sa, ja vi pratar och ska ses men mer än så är det nog egentligen inte.. Nä säger hon, du släpper väl inte in honom i hjärtat..

Jag svarar att jo det har jag gjort med honom, då tittar Bettan på mig säger ELLER HUR!!

Är det så ?? Att jag är så kall att man inte når fram till mig längre?? Usch för sådan vill jag inte vara.. Vill ju vara hon som skrattar och sprudlar av glädje.. Jag vet att jag inte är där riktigt än..

Men skrattar gör jag och mycket.. Speciellt med Bettan och Mette =)

Tack mina vänner för att ni finns och aldrig lämnar mig..

Mette, som är en av mina bästa vänner.. Vi bor även grannar och umgås i stort sett varje dag på det ena eller andra sättet..

Vi kommer snart att åka till Lillstan och träffa en massa roliga människor inklusive Nära nära.. Hon hade frågat honom idag om det gick för sig att hon & hennes man kunde bo hos honom ifall det krisade.. Men tydligen hade inte han varit så pigg på det.. Kanske för att vi ska få lite tid själva.. Längtar mig sjuk efter att få åka dit nu.. Bara glömma alla jobbiga problem som finns här hemma..

Saknar...

Nära nära igen..

Kändes skönt att få prata med honom.. Han skulle sova nu eftersom han jobbat natt, men det vara bara att ringa om det var ngt.. Vi skulle höras senare..

Nu ska jag ut på en promis med jobbet..